Jag har haft riktig otur med cyklar. Inte bara nu, utan alltid. Jag har en förmåga att få punka på däcken i tid och otid. Hur? Jag har ingen aning. Jag tycker inte att jag gör något för att det ska bli så, det bara blir. Jag lovar, det är inte mitt fel.
Fast.. En gång pumpade jag i lite för mycket luft så däcket bokstavligt talat exploderade när jag cyklade. Mycket läskigt och självförvållat. Men nu sist, gjorde jag ingenting. Jag tog cykeln till grabblyan för att vara där i kanske två timmar. När jag skulle ta cykeln därifrån har jag ”bara sådär” fått punka. Antagligen är det väl någon snorunge som tyckte att det var kul att punktera en söt rosa cykel som stod alldeles oskyldig på cykelparkeringen. Så där fick cykeln stå i några veckor (månad?) tills vi hämtade hem den häromdagen.
När jag började jobba lånade jag min morbrors (min brors gamla) cykel. Tyvärr lyckades han få punka på den i fredags så jag lånade Julias cykel till jobbet i helgen. Igår, däremot, kunde jag inte låna någons cykel. Istället hittade vi en cykel som jag hade när jag var 10-11 år som var är livsfarlig. Ett däck sitter inte riktigt fast, det finns ingen fotbroms (som är jätteviktigt eftersom jag är rädd för att cykla), handbromsen är värdelös och sitter åt emot däcket så det låter jättemycket, sadeln sitter inte fast utan den bockar fram och tillbaka, den är för låg och jag sitter så framlutad att jag får ont i ryggen. Med andra ord var det inte allt för roligt att cykla till jobbet igår.
Idag ”kom” cykeldoktorn hit.. Min mamma tog på sig den rollen och gjorde det jättebra. Min lilla rosa pärla ”Halta Lotta” är numer hel igen. Jag har äntligen fått tillbaka min cykel och kan nu sluta oroa mig för hur jag ska ta mig till och från jobbet.











